My name is Earl(Sandra)!
Ibland känns det som att livet är direkt hämtat ut ur en dålig dåkusåpa, det händer ju alltid nånting. Jag är i hemstaden och viftar med den vita flaggan för att visa att jag gett upp mitt gamla liv, men vissa dagar känns det som att jag bara slösar bort min tid. Precis som i serien "My name is Earl" så vill jag göra gott för mig igen och förhoppningsvis få lite bra karma tillbaka. Vissa dagar när jag känner mig mindre positiv så har jag bara lust att ta mitt pick och pack och dra häifrån, fly ifrån allting som vanligt. Jag har haft mycket otur på sistone och jag tror då inte på gud, jag har svårt för att tro på något annat än bara livet. Även fast det kanske inte handlar om karma så vill jag tro på att om man gör bra för sig, får man tillbaka det senare i livet. Annars är det ju skönt att sända bort spökerna som hemsöker en, alltså minnen som man måste sluta fred med. De försvinner aldrig, jag måste lära mig att acceptera dom i stället och lära mig att leva med dom.
Jag har dock fått svårt för att tro att detta bara ligger på min sida, det är också ömsesidigt. Tiden har stått still här medans jag har fått se hur det är utanför denna bubbla som folk här fortfarande lever i, gräset är kanske inte grönare på andra sidan men det är fräshare än här i alla fall. Det går ju inte att förändra andra men man kan i alla fall ändra på sig själv, jag känner att det är jobbigt när jag visar andra att jag vill förändras till det bättre men alla vill inte se det. Jag vill inte heller leva mitt ibland de människor som fortfarande gör att jag mår dåligt men nu har jag i alla fall fått sagt det jag vill, så får de tycka vad de vill och göra vad de vill. De har valt det själv och jag har gjort så gott jag kan, det är dom som inte vill förändras.
"Gud, ge mig sinnesro..
Att acceptera det jag inte kan förändra..
Mod att förändra det jag kan..
Och förstånd att inse skillnaden.."
Ett citat som jag fick lära mig ifrån behandlingshemmet under anhörighetsveckan, som fastnade i mitt huvud. Det var en händelserik helg och jag fick se mycket av andra. Jag såg vem som är kvar där för en när man återuppstod från det döda, även de som övergivit en och dom som egentligen aldrig var där.
Jag har dock fått svårt för att tro att detta bara ligger på min sida, det är också ömsesidigt. Tiden har stått still här medans jag har fått se hur det är utanför denna bubbla som folk här fortfarande lever i, gräset är kanske inte grönare på andra sidan men det är fräshare än här i alla fall. Det går ju inte att förändra andra men man kan i alla fall ändra på sig själv, jag känner att det är jobbigt när jag visar andra att jag vill förändras till det bättre men alla vill inte se det. Jag vill inte heller leva mitt ibland de människor som fortfarande gör att jag mår dåligt men nu har jag i alla fall fått sagt det jag vill, så får de tycka vad de vill och göra vad de vill. De har valt det själv och jag har gjort så gott jag kan, det är dom som inte vill förändras.
"Gud, ge mig sinnesro..
Att acceptera det jag inte kan förändra..
Mod att förändra det jag kan..
Och förstånd att inse skillnaden.."
Ett citat som jag fick lära mig ifrån behandlingshemmet under anhörighetsveckan, som fastnade i mitt huvud. Det var en händelserik helg och jag fick se mycket av andra. Jag såg vem som är kvar där för en när man återuppstod från det döda, även de som övergivit en och dom som egentligen aldrig var där.
Ta det lugnt, en sak i taget eftersom du orkar. Glöm inte bort att andas.
De som bryr sig om dig finns alltid kvar
(Det går nämligen inte att dräpa äkta känslor)