Jinxi.blogg.se

Samhället är ren hjärntvättning och det går i arv, jag återupptar ämnet som jag skrev om i det förra inlägget. Det är mer män som kan känna igen sig i detta ämne och det är för att ni fått höra hela erat liv om att det inte är tillåtet att visa känslor, gråta är en svaghet. Troligen ifrån eran far som hört det ifrån sin far, även kompisar i skolan eller till och med arbetskollegor för det gäller att vara manlig och inte en mes. Män är av det starkare slaget och nu menar jag inte bara muskelmassa, ni ska kunna vara helt pokerface för att känslor är tilldelat kvinnor och kan du inte det så har du troligtvis en vagina! Tankeställare: Hur ska man någonsin våga visa hur man känner när man blir retad eller skrattad åt i ögonblicket man gör det, det är inte någon som ens frågar hur man mår när man tydligt visar att man mår dåligt.

Man blir livrädd och vågar knappt känna efter hur man mår, då trycker man hellre undan sina bekymmer för då riskerar man inte att göra föräldrarna besvikna! Det gäller såklart inte bara män, kvinnor också men vi får höra det på annat sätt. Vi söker bara efter sympati, man är överkänslig eller att få den klassiska frågan om man har mens. Typiskt tjejer att överreagera, kvinnor är ju av det svagare könet så därför får vi lov att gråta och där sneade jag. Män skulle i helvete heller vara bättre än mig, jag är en stark kvinna och ska allt bevisa det för alla andra. Därefter skapar man en sådan sjuk tankegång, det är ju menat att man ska leva efter denna oskrivna regeln. Man får ju höra samma saker hela livet, därför vill jag kalla det hjärntvättning. Man blir ju tillsagd gång på gång hur man ska bete sig, att man faktiskt börjar tro på det sen fortsätter man leva efter den illusionen. Varför inte bli en känslolös robot när man ändå håller på?

Tills den dagen man bara exploderar och det kommer att ske när man bär på sådan hat och sorg. Det är bara frågan om tid. På min högra hand bär jag ärr som aldrig kommer att försvinna, den dagen då min stubin brann helt ned. Jag kollade i spegeln och stod inte ut med åsynen av mig själv, jag hatade den. Det var inte mycket kvar av den där reflekterande mardrömmen efter att jag slagit sönder den, det kändes bättre när man fått ut lite aggression men nästa månad så var man på samma enkelriktade väg igen.
Kom igen, det är en väg! Förr eller senare så kommer det en sväng man kan ta, höger eller vänster!  Det är jätte fint att visa känslor och det vore såklart bättre att gråta en skvätt än att slå sönder saker, bara för att kitteln rinner över när den inte behöver göra det. Självklart tycker jag att man kan få lov att flippa ut lite då och då men det finns bättre sätt att göra det på.. Jag avundas ännu folk som kan gråta offentligt, de vågar visa att dom är ledsna och jag klarar inte ens av att gråta för mig själv. Något som jag önskar att jag kunde göra men hoppas på att kunna göra i framtiden, jag har låtit mig själv hjärntvättas. 

Jag blev inspirerad att skriva om detta ämne efter att en nära i min familj fick höra, både av lärare och klasskamrater hur svag hon är som person när hon grät varenda gång som någon sårat henne. Då var hon kanske 6-7 år gammal vid det tillfället, ett litet barn som visade att hon var ledsen genom gråt. Hon fick höra varje dag hur fel det var och att det bara var jobbigt när hon grinade. Ända tills hon började slå de andra i klassen för att få ut sin aggression på något sätt, jag kan garantera att hon aldrig har varit en våldsam person innan. Hon är en tuff liten rackare nu som går på mellanstadiet men är det egentligen bättre att hon har förvandlats till det motsatta? Det dom skapat henne till men som är missnöjda med sin kreation, hon har ju blivit ett problembarn i stället. Det duger inte heller och flickan vet det, hon tror att hon inte duger som någonting längre. Hon får ju inte vara någonting och kan därefter inte vara någon.

Känslor är mänskligt, glöm inte det som jag gjorde..