Jinxi.blogg.se

När jag är arg, skrattar jag. När jag är ledsen, skattar jag ännu mer! Om jag blir sårad så ler jag bara bort det och många vill tro att inget i hela världen kan skada en. Men är det en starkhet eller bara rent självförsvar? Jag var för andra gången och pratade med en psykolog för bara någon vecka sen och det var det absolut första han regerade på, det verkade som att jag inte tog någonting på allvar. Jag skojjade bara bort allting för det kändes bättre innombords. Det är mycket lättare än att gråta och tycka synd om sig själv, inte så konstigt att man inte fått hjälp tidigare när man verkat så jävla lycklig. För ca 6 år sedan sökte jag upp en terapeut i hopp om att få veta vad det var för fel på mig, jag blev hemskickad efter ett 10 minuters samtal övertalad om att jag inte behövde någon hjälp alls. Efter det så har jag självklart intalat mig själv att jag inte behöver någons hjälp, jag behövde inte någon!

Alla har sina problem, alla har ett bagage att dra med sig. Det finns ingen där ute som är 100% lycklig med vad dom har och det är lätt att dömma andra efter både utseende och beteende. Andras problem är inte lika viktiga tills det är ens egna, om man tänker på en mammas knarkande son som är ur kontroll så tänker man direkt på dålig uppfostran. Jag tror att föräldrar gör allt för sina barn men alla har en gräns till vart det går för långt, man reagerar bara på olika sätt. Den där pappan som dricker för mycket har ju också ett förflutet och dricker för en anledning, oftast för att dämpa smärta och ångest eller så har han lärt sig det ifrån sin pappa. Man hanterar sina problem på det sätt man själv tror är rätt.

Sanningen är, att jag har också skadat andra. Jag har försummat, dömt, varit orättvis, även druckit lite för mycket vin än man borde. Jag reagerade och agerade på de sätten som jag trodde att man skulle göra. Jag har ångest att vara i hemstaden för jag känner sådan skam och skuld, gentemot andra som jag skadat och gjort illa men jag har gjort mycket gott för mig och medmänniskor också. Mest goda saker, det är bara att de dåliga känns värre och verkar större!

Jag trodde inte att det var tillåtet att gråta för jag har övertalat mig själv att det inte är de, man ska inte visa svaghet. Själv slutade jag att gråta när jag fyllde 12 år, sen dess har jag endast gråtit när jag druckit alkohol och då har det inte varit speciellt roligt att festa heller. När andra trodde att man var en dramaqueen så bar man egentligen på massa sorg som bara bubblade upp till ytan, utan att veta varför. Förhoppningsvis kommer jag över min egen illusion av vad om är rätt och fel, för det existerar inte. Vem vet, en dag kanske jag kan låta mig själv fälla ett par tårar. Utan att skämmas och se det som styrka i stället. Jag tittar på andra, de som kan gråta som starka. För att dom vågar visa sina känslor, något som jag inte klarar av att hantera.